Som min gode vän Martin säger, skillnaden mellan en saga och en skepparhistoria är dess inledningen, där det traditionella "Det var en gång..." bytts ut mot "Du skulle varit med när..."

Alternativet är att inleda med att "Det här är faktiskt sant..."
Så här kommer alltså den sanna berättelsen, med ett par överdrifter, eller låt oss för det maritima temats skull säga, saltningar, om den ringa början av mitt liv på egen köl.

Som uppväxt mitt i Smålands allra mörkaste och djupaste skogar borde jag ha utvecklat karaktärsdrag likt ett John Bauer troll. Men scauting har aldrig fascinerat mig nämnvärt. Däremot havet. Det har jag alltid gillat.

Detta har jag gemensamt med Lina, en av mina vänner som går på sjön.
När jag en gång frågade om tjusningen i det hela svarade hon med grov ö-dialekt à la Bohuslän:

Vaaan Daniel, Vaaan Daniel...

Jag höll på att trilla baklänges då jag trodde att hon plötsligt svor över livet, tills jag insåg att det där som lät som f*n helt enkelt betydde "vattnet". Bohuslänska alltså...

I detta youtube-klipp lär "GodisEmmaxD" oss bohuslänska ord.

Bohuslänska ord

http://youtu.be/n4NuPc1zFlU

Här lär vi oss mer om just Bohusländskans särart.

Svenska Dialektmysterier Avsnitt 10 - Bohuslänska

http://youtu.be/W7nyWUyeymM

Det är alltså vattnet som är tjusningen.
Det är därför man ska ha båt, inte husvagn, eller husbil... dom sjunker.

"70% av jordens yta täcks av vatten, resten är bara till att förtöja vid!"
Så lär Arkimedes ha sagt, och uppfann därefter sin princip som gör att båtar flyter och husbilar sjunker.

Att ta sig fram på egen köl borde därför vara en självklarhet för alla.
Detta är vad som skapar sammanhållningen bland oss båtfolk, att vi har förstått!

Det är denna bråddjupa insikt som gör att vi alltid vinkar till varandra då vi möts stäv mot stäv, eller då vi med hjälp av vind eller visp passerar någon annan snedseglare, förlåt medseglare.

Det är i sin tur denna känsla av släktskap som gör att vi alltid hjälper varandra och ger praktiska (hrmpf, okej då, teoretiska) råd om hur vår bryggranne ska sköta och hantera sin mer eller mindre flytande pärla på ett mycket bättre sätt.

Själv så började jag min skepparkarriär som 10-åring på sjön Bolmen. Jag fick då styra min grannens snipa (OBS! Stavas och uttalas med ett enda "P") hemåt genom kvällens mörker. Tur att det fanns en angöringsfyr borta i Hjälmaryds-viken! Detta tillfälle anser jag än i dag ha avgörande betydelse. För det var då jag blev såld på båtlivet! Seglatsen har sedan fortlöpt med skutsegling, fartygsunderhåll, nautiska studier och lite blandat båtspakande.

Ja, som 10-åring så fattade jag grejen, och drömmarna tog fart.
Några år senare, då jag behövde en farkost att korsa Mullsjön med, blev jag även båtbyggare.

Mamma trodde aldrig att mitt egenutvecklade deplacerande skrov skulle flyta och var ganska tydlig med att påtala detta. Men där hade hon fel! Detta är en seger som jag än idag faller tillbaka på i diverse projekt, som i mångas ögon, har en tvivelaktig utgång.

När nu nostalgin flödar, låt mig då få bjuda på ett par gamla bilder till, så kanske vi i nästa inlägg hamnar något sånär i nutid.